Tolerans

Fan jag trodde verkligen inte att det någonsin skulle bli så här dåligt igen.
Jag trodde absolut inte att min tolerans mot det skulle vara så liten.

Men nu är läget inte så djävla bra minst sagt.
började dagen med en granne som vill lägga allt ansvar på alla andra, vad som än är tokigt så ber hon alltid andra göra det som behöver göras oavsett om det är något hon kan göra eller ej.

Så hon blev inte så glad när jag ifrågasatte varför det skulle vara bättre om jag gjorde det som behövde göras.
Så ångesten börjar, sen har den inte givit upp mer än att den minskade en aning för ett par timmar när medicinen gjorde sitt.

Nu är det minst lika illa igen och jag vill inte behöva ta medicin bara för att kunna gå ut och handla...

Blir besviken över min sänkta tolerans samtidigt som jag fattar att på ett sätt betyder det att jag faktiskt har kommit frammät. det är inte riktigt meningen att man ska klara ångest på vilka nivåer som helst. Det är liksom inte därför den finns.

Dubbel eggat svärd lite grann.

men fan jag trodde inte att jag skulle hamna så här djupt någonsin igen, trodde inte att jag skulle kunna bli så här påverkad. Där fick jag för att jag inte lyssnat på mina signaler, angående någonting.
Har tänkt att jag måste klara mig igenom. och jo jag kanske hade gjort det om inte en massa annat hade byggts upp runt mig om inte en massa anat rasat lika fort.

Nu måste jag försöka hitta mina fötter igen ställa dem stadigt på marken och fortsätta ta mig upp.
samtidigt som jag också måste låta mig sörja och gå igenom vad som händer och varför.