tankarna snurrar,
och det slog mig vad som hänt.
Jag tror det var för drygt två år sen som sista spiken slogs i den här kistan.
Kistan som är relationen mellan den som skulle ha tagit hand om mig den som skulle ha skyddat mig mot allt ont.
det tog mig allt för lång tid att begrava den.
i mina försöka att inte behöva se kistan att inte behöva förlora mer har jag skadat den enda som någonsin tagit hand om mig, den enda som någonsin slagits för mig. Jag har skadat mig själv. Jag bara hoppas att det inte är för sent att laga mig igen.
Jag blev lämnad en gång för mycket, jag är van vid att bli lämnad av henne.
jag är van vid att hon väljer att inte komma när jag mår dåligt. jag är van vid att inte ens när jag verkligen behöver henne så kommer hon inte.
Jag är van vid att hon inte finns eller ens erbjuder hjälp de få gånger jag låter henne se min smärta vare sig den är inner eller yttre.
Jag är så van vid det att jag inte ens ber om hjälpen, de få gånger jag har gjort det är det antingen ett nej eller så är det någon annan som påpekar att hon måste. Ja det har hänt när jag verkligen stod vid ett stup psykiskt...
Men den här gången var det för mycket.
hon slutade att ens höra av sig. svarade inte på sms, hörde inte av sig ALLS på min födelsedag. när mormor dog ringde min syster.
det var ungefär 9 månader senare.
Jag har inte ens förstått hur djupt det sårade.
hur hårt det tog.
Jag erbjöd ändå (inte för att jag måste eller kände att jag ska utan för att det är en självklarhet att ställa upp för familj), hjälpa till med att tömma mormors hem.
Jag är inte på några sätt bra på att hålla kontakt, ringa eller skicka saker. jag är inte den som alltid kommer ihåg födelsedagar eller årsdagar av alla de slag.
absolut inte och det är inte heller det det handlar om.
Det handlar om att lämna någon i diket skadad och sårad utan chans till räddning.
det handlar om att inte finnas där när det behövs.
Det handlar om att försöka lägga skulden på mig.
jag har tydligen fryst ute.
jag har tydligen inte varit snäll nog IGEN
jag har inte varit tillräcklig SOM ALLTID
Jag har utryckt mina känslor och det är som vanligt FEL
Jag har så länge försökt förklara och utrycka vad jag känner när hon lovar och inte håller när hon säger att hon ska göra men aldrig gör eller när hon istället för att fråga hur jag mår väljer att fråga hur andra människor mår.
Jag har så många gånger försökt förklara hur det ställer mig i vardagsrummet i vårby gård igen 5 år gammal och ser henne gå.
Nu sitter jag här på 4 vecka sjukskriven för depression, för att den här gången kunde jag inte plocka upp och sätta ihop bitarna själv.
den här gången gick jag sönder för mycket.
den här gången hade jag inte kraft längre...
jag försökte många gånger, jag lyckades nästan tre gånger. men tyvärr vår jag för trasig nu.
Men bitarna passade inte längre ihop så som jag trodde att de skulle sitta.
bilden är inte längre sann
Jag försökte sätta ihop mig till en person som har henne kvar. även fast jag så länge har vetat att hon inte finns.
jag måste nu försöka sätta ihop mig till den jag är: övergiven av den som borde ha tagit hand om mig.
Jag vet att jag har vetat länge men jag har vägrat ge upp drömmen,
har vägrat ge upp möjligheten att kanske
möjligheten att kanske kan hon lära sig
upptäcka att det är viktigt.
upptäcka att jag är viktig
och det slog mig vad som hänt.
Jag tror det var för drygt två år sen som sista spiken slogs i den här kistan.
Kistan som är relationen mellan den som skulle ha tagit hand om mig den som skulle ha skyddat mig mot allt ont.
det tog mig allt för lång tid att begrava den.
i mina försöka att inte behöva se kistan att inte behöva förlora mer har jag skadat den enda som någonsin tagit hand om mig, den enda som någonsin slagits för mig. Jag har skadat mig själv. Jag bara hoppas att det inte är för sent att laga mig igen.
Jag blev lämnad en gång för mycket, jag är van vid att bli lämnad av henne.
jag är van vid att hon väljer att inte komma när jag mår dåligt. jag är van vid att inte ens när jag verkligen behöver henne så kommer hon inte.
Jag är van vid att hon inte finns eller ens erbjuder hjälp de få gånger jag låter henne se min smärta vare sig den är inner eller yttre.
Jag är så van vid det att jag inte ens ber om hjälpen, de få gånger jag har gjort det är det antingen ett nej eller så är det någon annan som påpekar att hon måste. Ja det har hänt när jag verkligen stod vid ett stup psykiskt...
Men den här gången var det för mycket.
hon slutade att ens höra av sig. svarade inte på sms, hörde inte av sig ALLS på min födelsedag. när mormor dog ringde min syster.
det var ungefär 9 månader senare.
Jag har inte ens förstått hur djupt det sårade.
hur hårt det tog.
Jag erbjöd ändå (inte för att jag måste eller kände att jag ska utan för att det är en självklarhet att ställa upp för familj), hjälpa till med att tömma mormors hem.
Jag är inte på några sätt bra på att hålla kontakt, ringa eller skicka saker. jag är inte den som alltid kommer ihåg födelsedagar eller årsdagar av alla de slag.
absolut inte och det är inte heller det det handlar om.
Det handlar om att lämna någon i diket skadad och sårad utan chans till räddning.
det handlar om att inte finnas där när det behövs.
Det handlar om att försöka lägga skulden på mig.
jag har tydligen fryst ute.
jag har tydligen inte varit snäll nog IGEN
jag har inte varit tillräcklig SOM ALLTID
Jag har utryckt mina känslor och det är som vanligt FEL
Jag har så länge försökt förklara och utrycka vad jag känner när hon lovar och inte håller när hon säger att hon ska göra men aldrig gör eller när hon istället för att fråga hur jag mår väljer att fråga hur andra människor mår.
Jag har så många gånger försökt förklara hur det ställer mig i vardagsrummet i vårby gård igen 5 år gammal och ser henne gå.
Nu sitter jag här på 4 vecka sjukskriven för depression, för att den här gången kunde jag inte plocka upp och sätta ihop bitarna själv.
den här gången gick jag sönder för mycket.
den här gången hade jag inte kraft längre...
jag försökte många gånger, jag lyckades nästan tre gånger. men tyvärr vår jag för trasig nu.
Men bitarna passade inte längre ihop så som jag trodde att de skulle sitta.
bilden är inte längre sann
Jag försökte sätta ihop mig till en person som har henne kvar. även fast jag så länge har vetat att hon inte finns.
jag måste nu försöka sätta ihop mig till den jag är: övergiven av den som borde ha tagit hand om mig.
Jag vet att jag har vetat länge men jag har vägrat ge upp drömmen,
har vägrat ge upp möjligheten att kanske
möjligheten att kanske kan hon lära sig
upptäcka att det är viktigt.
upptäcka att jag är viktig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar