orolig,

Är för tom, för stel och kall.
Kan tvinga mig till distraktion med papper just nu men det har jag kanske kunnat hela tiden även fast jag inte gjort det.

göra huvudet fullt av papper och av att se resultatet av det i slutändan...

Men ångestkrympningarna i kroppen upphör inte ens då, mina käkar är hårda och axlarna uppe vid öronen.

Illamåendet försvinner inte vare sig jag äter eller dricker.
nu har sömnen blivit påverkad dessutom.
Drömmer ångestdrömmar var och varannan natt.
Vaknar med skräck övergivenhet eller sorg... gråtande eller kvidande eller värst av allt skrikande.

Lyssnar på ljudböcker för att försöka känna eller åtminstone reagera. men nej det fungerar inte.
Ljud i öronen och hjärnan plockar upp känslor och impulser med de registreras inte.
det överförs inte till en känsla i kroppen.

Allt är utanför mig... utom ångesten som sitter i varje muskel som kryper och ger myrkrympningar i ansikte ena minuten i armar och ben nästa för att sedan flytta till mage och rygg...
Bara för att fortsätta flytta runt även om ansiktet är vanligast och mest påtagligt

det är som att jag inte vågar känna igen precis som det var då för många år sen, kopplingen mellan tankar kropp och känslor helt kapad. Som att jag tappat bort det som är jag...
Jag trodde verkligen inte att jag skulle kunna hamna här igen, jag trodde inte att det hade gått så här långt...

fan fan fan
jag tror att det bara är min hjärna som måste smälta och processa men det är obehagligt och läskigt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka eller göra...

känner mig dålig av flera olika anledningar. som en dålig person som en svag person och som en svikare...

men jag vet att jag kanske inte borde känna så.
Jag vet att jag kanske inte borde skämmas för att jag berättar och försöker förklara.

Men jag vet också att vissa som jag berättar för tror att det är djupt eller viktigt det jag säger... att de vet något om mig.... Känns lite som att jag lurar dem... då jag vet att det inte vet någonting egentligen.
Jag har hamnat i mitt gamla mönster av att berätta valda delar för valda personer
ett gammalt mönster som jag hade som barn och ung... jag berättade men ingen visste tillräckligt för att faktiskt kunna förstå eller veta vad eller vem jag var...

om däremot alla mina vänner hade satt sig tillsammans och berättat för varandra så hade de fått en hel bild...
nu är jag där igen och försöker lura mig själv att det jag försöker göra är att lita på någon....
men sorry jag har kommit på det...

så väntans tider på att terapin ska komma i gång på riktigt...