Rädd

Fan jag är rädd,
Jag vet alltid vad jag behöver eller åtminstone tror att jag behöver. Och de få gånger jag tidigare inte riktigt vetat, har jag iallafall haft en ide.

Nu är jag helt blank, jag vet inte.

Det har blivit bättre men inte alls bättre på samma gång.
Panik, jag måste ju ha något att säga jag måste ju veta vad jag tror. eller vad jag vill

Men nej...
jag vet inte.

Jag har böjas sova sämre, men jag gråter inte lika mycket däremot är jag istället helt avstängd förutom ångest och rädsla och sorg.
men det är som om de känslorna ligger utanför mig själv. så som det var för så länge sen. Jo det har varit så i liten utsträckning under korta perioder hela tiden men inte så här genomgående.

Känns som att jag var starkare förr, när jag klarade av att jobba trots den här typen av mående, när jag klarade av att skratta och vara glad trots den här typen av mående.

Men nu är det dött.
Det är som att jag är helt avstängd, helt död inombords.

Jag fattar att en del av att jag inte riktigt klarar av mitt jobb är att jag inte längre känner mig trygg där, känner mig inte hörd, varken av kollegor eller andra.
Känner att jag har tappat greppet så mycket mer än någonsin förr.

Jag kan se hela förloppet och jag vet allt jag har gjort för att försöka vända skeppet i rätt riktning och jag vet att om bara en liten del av omgivningen hade varit annorlunda så hade jag lyckats.
Jag har gjort det förut, och jag vet att jag var på väg att lyckas den här gången också.

Men nu gjorde jag inte det, och nu vet jag inte längre vad jag behöver för att komma på rätt köl igen, skeppet har kapsejsat, ligger på sidan i stormigt hav och jag gör vad jag kan för att det inte ska sjunka.

Jag vill jobba, men jag är också väldigt rädd att det inte kommer fungera och nu finns inte de kollegor på plats som kan hjälpa mig att se när jag måste ge mig, när jag måste backa och vända.

Jag är rädd att jag inte kommer kunna se själv när jag tappar greppet om jag överhuvudtaget kommer kunna ta få tag i greppet än.

Jag gråter inte nu men jag är istället kall, tom hård och död, känner ingenting, förutom skam.

Ångesten river emellanåt speciellt när jag måste lämna lägenheten, eller kontakta någon.
när telefonen blinkar till av notis av något slag.

tvingar mig att få i mig mat och dryck. tvingar mig att sova. inget av det är lätt eller tillfredställande. känner mig inte utvilad känner mig inte mätt eller hungrig.

bara illamående och tom... död, energilös.

så vad ska jag säga till dr idag?
vad behöver jag?
vad kan jag göra?
vad ska jag göra?