dag två typ

Drömmer mardrömmar igen, såna där jag vaknat och gråter, kvider eller skriker av skräck, sorg eller rädsla.
Såna som innehåller bilder som inte betyder något men där känslan i dem är så överväldigande att hela kroppen är i försvar eller flykt.
Så det inte spelar någon som helst roll vad klockan är när jag vaknar det är fullkomligt omöjligt att få kroppen att slappna av tillräckligt för att åter falla i sömn.

Jag har stängt av kopplingen mellan kroppen, tankarna och känslorna... Kroppen reagerar med full kraft men jag känner ingenting.
Hela kroppen är i beredskap och sorg men känslorna är borta.
Död känns ingenting, tom och ihålig.
vågar inte känna kan inte känna, orkar inte ta tag i sorgen.
Jag vet att det kommer jag vet att jag kommer koppla snart igen... att jag antagligen bara behöver vila i några dagar och låta det smälta och falla på plats.
Men det är obehagligt.
Det gör ont.
hela kroppen värker av beredskap, flykt och försvar.

Skammen är överväldigande när jag tillåter någon känsla tränga igenom. som nu när jag skriver,
men jag måste öppna vågäran mellan kroppen och känslorna, jag måste hålla kanalerna öppna för att inte fastna i avstängt läge.
Jag vet det inget bara händer av sig själv.
Jag måste göra jobbet och jo jag vet vad jag måste göra...

Så jag måste hålla kanalerna öppna och tvinga mig att se in i det mörka. se allt det svarta som jag helst vill undvika.