Jag är alldeles säkert den sämsta på att be om hjälpen jag verkligen behöver, jag övar och har övat länge på att bli bättre.
Och jo då jag har gjort vissa framsteg, men när och gällande det verkligt viktiga är det fortfarande så svårt.

Nej det är inte så konstigt och nej jag var alldeles säkert väldigt mycket sämre på det då, när jag var så trasig och fullkomligt naken.
Men jag gjorde verkligen allt jag kunde för att försöka be om hjälp jag till och med tvingade mig att faktiskt med ord göra det flera gånger, och svaren jag fick var att andra behövde henne mer än jag.
mat måste lagas och saker måste ordnas.

Jag vet att jo då vid ett par tillfällen kom hon och försökte finas och jag kan inte i ord beskriva vilken lättnad det var. att för en gångs skull inte vara ensam att för en gångs s kull inte behöva slåss själv.

Att alltid veta att alla andra är så mycket mer viktiga att alltid veta att allt hänger på mig själv. Om jag inte är snäll nog om jag inte ber på rätt sätt om jag inte är bra nog om jag inte är stark nog så räcker det inte.
det finns alltid andra som är så mycket mer viktiga.
Det finns alltid någon annan som skriker högre eller som inte är lika svår att hjälpa eller stötta.

Jag vet inte hur många gånger jag har försökt förklara, att hon inte står upp och säger ifrån och skyddar. Är som att säga att det jag gick igenom är ok.
Att hon säger att det är svårt för henne är som att säga att det inte var svårt för mig, jag förlorade ju bara min syster för att jag försökte skydda.

Att hon inte ser att att hon inte förstår hur mycket smärta det kan ge hur mycket skada det kan göra är så sårande. jag har berättat och förklarat. hon har sett.
men ändå är det inte farligt nog.

Jag har förklarat att det känns som att hon säger att det var ok att jag fick gå igenom det. det är ok att jag var utsatt för allt det.
Det är ok att jag får betala priset för deras misstag, för deras skräp.

Jag har aldrig varit bra på att be om hjälp, jag har aldrig haft det lätt att be om stöd eller sällskap.
Men jag har alltid försökt med alla medel jag haft att göra så gott jag kan, för att inte putta bort.
Det räckte inte, det räcker fortfarande inte.

Nu har jag tagit steget, för att själv kunna sörja att hon inte finns på det sättet och aldrig kommer finnas på det sättet för mig.
För att ge mig själv en chans att kunna bli älskad, att leva och inte bara överleva.
Att kunna lita på och känna trygghet för en gång skull.

Jag vet inte varför jag inte duger, jag vet inte varför jag aldrig vrid tillräckligt bra.
Jag vet inte varför jag aldrig var värd att älska på samma sätt som andra.
Jag vet inte varför jag inte var tillräckligt viktig, eller viktig alls.

kanske var det det gamla vanliga: jag är stark.
Det är en mening jag har fått höra sen jag var typ 5 eller 6 år... hon är stark du är stark du klarar det här...

Ja se så stark jag är...

men nu kommer sorgen och det är nog bra även om det inte riktigt känns så...
men jag antar att det är något positivt med det. min kropp har äntligen slappnat av tillräckligt från depression, ångest och alla spänningar av att hålla mig själv uppråt för att kunna slappna av tillräckligt för att jag ska kunna känna på riktigt.
och förstå att jag har äntligen gjort det.
jag har tagit beslutet och faktiskt genomfört det.
skapat utrymme att kanske få plats med lite drömmar och liv kärlek och trygghet.

om jag bara kunde tro att jag är värd det.