efter många år

Efter många år av försök att förtär acceptera och hitta vägar. Har jag kommit till vägs ände.
Med sorg i hjärtat måste jag ta ett beslut som jag har undvikit så länge.
Jag har på något plan varit medveten om att det komma hit, men jag har kämpat för att inte komma hit.
Tänkt att om jag kan vara mer accepterande om jag kan ändra mig och mina känslor om jag bara kan tänka annorlunda om jag bara kan vara på något annat sätt så kanske jag inte måste göra det.
Men det enda som hände var att jag blev mer och mer ensam och åter började isolera mig knuffa bort människor igen inte släppa in någon.
Jag hade kommit en bra bit på väg att lita på mig själv och andra. Men ju fler gånger som jag öppnar upp såret av det gamla traumat, de gamla reaktionerna av PTSD de känslorna av otrygghet ju mindre litar jag igen på mig själv och andra.

I kombination med ett liv ett jobb och en värld som inte direkt gör det lättare att lita på sin omgivning, har det minskat min tillit igen.

Det känns som att jag är tillbaka på ruta ett, jag vet att så inte är fallet. jag vet att jag inte är tillbaka till där jag var för många år sen men just nu känns det så. Jag vet att jag fortfarande har gjort allt jobb och att det inte är förgäves men det känns ganska hopplöst att jag åter är rädd för att sova. åter är rädd för saker som jag inte varit rädd för på länge.

Saker som jag kämpat så hårt för att klara, som u igen känns som mount everest.

Så nu efter sista spiken i kistan efter att ha fått en helt utomståendes syn på saken och efter att så många gånger gått tillbaka på mitt beslut har jag faktiskt genomfört det.
och fan vad ont det gör.
jag ville verkligen inte men har inte något val om jag någonsin vill leva och inte bara överleva. om jag vill kunna ta emot kärlek och faktiskt vara lycklig för en gångs skull.

Det känns som att jag huggit av mig båda benen och nu sitter och förblöder men jag vet att det kommer bli lättare.
Jag vet att jag inte har något annat val, jag är rädd för att bli ensam och inte ha någon. Men jag vet också att så länge jag tillåter mig bli behandlad som mindre värd som mindre viktig, så länge jag tillåter mig att bli övergiven och lämnad om och om igen av den absolut viktigaste personen, kommer jag aldrig kunna vara något annat än ensam och övergiven eftersom jag då blir kvar i ett trauma.
jag kan inte komma ur det hur mycket jag än kämpar om jag inte går därifrån och slutar tillåta mig att bli övergiven, lämnad.

Så beslutet taget och genomfört.
smärtan kommer gå över och jag kommer ha möjligheten att lära mig leva.
att lära mig lita på mig själv igen.

jag trodde aldrig att jag skulle genomföra det för min egen skull, jag misstänkte att jag skulle hamna i en situation att jag var tvungen att göra det för någon annans skull men inte för min egen.
nu har jag gjort det för min egen skull och fan vad svårt det är.
Jag ville inte behöva göra det

Det har gått för långt den här gången, jag har alltid kunnat stoppa och bromsa mitt mående i tid, har alltid kunnat vända och börja klättra upp igen innan det påverkar jobbet. Jobbet har alltid kunnat vara en vila en plats där jag kunnat vara jag.
men den här gången var jag på väg att lyckas men nej det gick inte.
Jag föll djupare än jag gjort tidigare jag var tvungen att bli sjukskriven för mitt mående.
måttlig depressiv episod är diagnosen än så länge.
jag misstänker att den län förändras. men det återtar att se...

Så åter igen är det dags att kämpa och limma ihop bitarna av mitt jag.
Återigen är det dags att städa upp andras smuts och skit.