Tillåter

Mig att bara gråta.
Igår var det tårar och alla känslor kopplat till situationer och ord.

Idag har det varit en hel djävla mängd tårar utan riktning. Men med samma kalla hårda och förlåtande känsla.
Hur i hela djävla världen kan någon endaste människa älska mig när inte ens min mamma och pappa gör eller någonsin har gjort det.

Det gör så vansinnigt ont.

Ja vi har alla olika sätt att visa kärlek, och jag har försökt i så djävla många år försökt förklara vad som får mig att känna mig oälskad och övergiven.

Ja vi är olika och jag har försökt bli en person som hon kan älska.
Jag har försökt ta emot det som hon kallar kärlek.
Jag har försökt så länge att låta det vara tillräckligt, men när det bara får mig att känna mig mer och mer oälskad, övergiven och värdelös. Trots allt jobb jag har lagt ner på att få rösten i mitt huvud som berättar att jag är värdelös, inte tillräcklig, dålig och inte älskvärd att bli tyst.
Jag har lyckats att få den att tystna jag tror till och med att jag lyckades att få den att bli helt tyst för några år sen. Men om man ständigt tillåter någon att göra saker som ger den rösten kraft igen så blir den större och större igen.

Nu är den stor igen, inte lika stor som förut men tillräckligt stor för at få mig at sluta älska mig själv.

så tillbaka till ritbordet gör om jobbet börja om igen och laga bilden av mig.

känner mig så outgrundligt trasig igen.

känner mig som riven i bitar, otrygg och ensam.

Men jag hoppas att jag åter är på rätt väg. trots att jag den här gången var tvungen att göra det jag har undvikit och försökt komma ifrån förra slippa.

Jag pratade med människor innan, berättade att jag skulle göra det och hur rädd och liten jag kände mig på grund av det.

Jag fick kommentaren och eller ställt som en fråga vid några tillfällen. hur jag skulle hantera svaret eller frågorna som hon skulle skicka tillbaka. Att hon så klart skulle svara på ett sådant brev.
Jag svarade att jag faktiskt inte trodde att hon skulle göra det.
Men någonstans djup inne hoppades jag nog ändå.

Det är svårt att bryta kontakten med någon som ska finnas där som ska vilja ens bästa och som ska vilja ta hand om en.
Men om den personen inte finns om den personen fortsätter att bara göra de sakerna som sårar så djupt att alla gamla sår blir variga och dessutom skapar nya sår.
Om det skadar allt arbete som jag har lagga ner på att laga det pusslet den bilden som är jag så är det inte längre värt det.
Det var en dröm.

Jag vet inte om det beror på att jag på riktigt inte är värd att bli älskad
eller om det beror på att hon inte kan älska på något annat sätt.

Jag vet bara inte...