hjärtats skrymslen

I morse när jag vaknade fick jag en "uppenbarelse", knappt vaken insåg jag en sanning som jag nog egentligen vetat men inte haft så tydlig som den blev i morse.
Jag insåg att en av mina hangups som funnits i så otroligt många år, handlar om min pappa.
Så lätt att se när det gäller andra, hur de dras till samma mönster.

Att som vi blivit behandlade är vi van att bli behandlad, så hur mycket vi än avskyr det dras vi också till det. Det vana det trygga det som vi vet hur man hanterar.

jag har vetat att jag ser likheter men jag har inte kopplat ihop hur mycket.

Att dra mig till sig bara för att sen skjuta bort mig. Att vara varm och hjärtlig bara för att nästa stund vara avvisande och vända sig bort.
Att hålla mig nära bara för att sen släppa taget och gå långt bort.

Antagligen har jag inte kopplat det för att det aldrig funnits något raseri eller någon misshandel.
Antagligen missade jag sambandet för att det aldrig har funnits hårda ord eller öppna lögner.

Så vad kan det hjälpa mig med?

Kan jag nu få mitt hjärta att släppa taget helt? Kan jag få mig själv att se att det inte handlar om något annat än en önskan att bli älskad av en pappa som aldrig haft förmågan?
Kan jag då släppa taget och förlåta mig själv för all min svaghet?

Det här var på många sätt en kalldusch, jag trodde inte att det fanns något så starkt och med så mycket påverkan kvar på pappa sidan... Jag trodde den delen av allt var avklarat.

Men jag blir faktiskt inspirerad istället för nedslagen, vilket är lite förvånande.