Duktig jag

Jag sa ja, vilket är en av mina grejer som jag ska göra oftare.
Den här veckan har jag gjort det flera gånger!!! Så nöjd och glad för det.
Ska iväg nu och är så förväntansfull som en unge på julafton faktiskt. Och det är som bara träning det gäller...
Men en favvoinstruktör som jag säger om många. men han har ett blandat pass idag och vi blå är välkomna!!!

Så ska dit med en annan som tränar i min grupp, och det är det som är jaet att jag vågade säga ja...

duktiga jag!!!

Hemma efter ett galet roligt NMTpass 90 min träsk trädklättring och hur mycket annat kul som helst. Jag har länge velat vara med på ett pass där man får leka i träsket, och fy fan vad roligt det var. ner och fötterna sjunker och träsket tar min ena sko, japp dra upp foten sen gräv upp skon ställ den där den inte sjunker. Be de andra rädda den vilket de gör.

Jag har fått stretsha min comfortzon mycket idag vilket jag var beredd på, men oh vad tufft det är att behöva hjälp och tillåta sig att ta emot det. Det var ett antal gånger som jag var väldigt nära att bara gå undan och kanske gråta en skvätt men eftersom det var instruktör B så vågade jag inte :-)

Det är verkligen med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot hans pass. jag vet och har vetat länge att han egentligen är både snäll och omtänksam. Men han "spelar" på sin persona så bra att jag inte är helt säker ändå, på vad som skulle hända om jag slutade mitt under ett pass eller bara bröt ihop... Kan bara säga att: love it för det pressar en det där lite extra.
Vågar nästan inte skriva det men fysiskt var det inte riktigt så tungt som jag trodde och befarade men psykiskt var det mycket tyngre.

Började med trädklättring ett träd där jag verkligen bara inte hade en chans att komma upp utan hjälp, ok ta emot hjälp. så sitter jag där och får nästan panik för hur fan jag ska komma ner... jag vågar ju inte hoppa... Så ok det tog för lång tid. så en gång till om vi inte klarar det på bättre tid blir det en massa burpies... så bit ihop och ta emot hjälp på en gång. upp och sen ner igen...

sen var det en hög övningar och lekar av olika slag... varav det svåraste var att komma på själv vad vi skulle göra, få hjärnan att sammarbeta var inte helt lätt... Sen så iväg och springa över ett träsk där som sagt min ena sko drunknade, så jag körde med en sko och fick hjälp upp ur träsket några gånger.

Sen så iväg igen, ner i nästa vatten över och bli lite "ren" eller kanske ska säga inte helt lerig... Så över under. i vattnet över bron från vattnet och ner på andra sidan sen under tillbaka... även här fick jag lov att ta emot hjälp.

Så vidare... ett gäng olika spring till stolpen och tillbaka övningar. Sen så min mardröm: Precis i slutet, över grinden vid ÖIP jag har varit rädd för den länge... men fan det gick. och jag kunde ta emot hjälp om än motvilligt...

Så totalt euforisk nu och bara älskar den här träningsformen trots att det blir skitigt hemma mycket fortare än om man tränar annat. Men det är det värt. Nu har jag sköljt ur alla kläder jag hade på mig och lagt tidningspapper i skorna...

ätit resten av frukosten och dricker kaffe nu... Så nöjd och glad ska jag börja göra mig lite presentabel för födelsedagsfirande snart.