Ja när man jobbar på schema slutar ju första veckan inte säkert på fredagen eller ens på söndagen. Så för mig slutade den idag kl 12.
Och oj vad ovan jag är vid att jobba på schema, så mycket tröttare jag har varit idag än jag mins att jag var förr när jag jobbade på schema.
Men det är helt ok, jag är mycket nöjd med min första helg. Mitt första riktiga arbetspass med ungdomarna var i fredags, och det var lite nervöst, jag gick hem på lördagen och undrade verkligen hur det här ska gå. Kommer jag få kontakt med mer än en ungdom kommer jag lära mig att göra mig förstådd? jag en hel hög tvivel och frågor i huvudet.
Sen börja söndag kl 12 och jobba till idag kl 12, och faktiskt jag har inte alls lika mycket tvivel längre, jag har lyckats laga mat två gånger och den blev helt ok uppskattad. Och det känns som att jag kanske har lyckats skapa början till kontakt.
Så nöjd och väldigt glad faktiskt. Det kan bli bra det här.
Hemma i soffan tog jag så beslutet att se de två kvarstående avsnitten av djävulsdansen. Jag tänkte att jag är ändå så trött så det spelar inte så stor roll vad jag ser jag kommer gråta ändå. Då kan jag lika gärna se något som faktiskt ger anledning att gråta.
Och det gjorde jag.
De har gjort ett bra program, när jag såg första blev jag riktigt arg för att det aldrig talas om de barnen som växer upp med psykiskt sjuka föräldrar. Det blev jag inte den här gången och det klargjorde för mig att jag behövde bli arg förra gången jag såg det.
Jag blir fortfarande arg över att det inte talas om, dessa gömda barn. Nu har vi börjat tala om medberoende för en stund sen, men de barn och vuxna som lever med psykiskt sjuk människa talas det inte om. De syns fortfarande inte.
Igenkänningen är stor, det är väldigt likt men ändå olika. Det är samma men ändå inte.
Jag vill inte att vi ska tillbaka till såna hemskheter som tvångssterilisering, men jag kan på ett sätt önska att det fanns en så rak och enkel lösning.
Jag vet att det finns lagar och rutiner som säger att sjukvård och socialtjänst skola och dagis måste anmäla om de misstänker att ett barn far illa. Men jag vet också att dessa gömda barn har ofta farit illa så otroligt länge när du ser det.
Och i många fall är det väldigt svårt att, att faktiskt göra något som hjälper barnet på sikt. Eller fel beskrivet det är inte svårt egentligen tror jag, men det krävs så mycket för att ta krafttag och göra något radikalt. Bryta mönstret helt för att sen bygga något nytt.
Jag satt och insåg också att jag känner mig så otroligt övergiven, jag sa ifrån och fick klarhet på riktigt att min största skräck faktiskt inträffade.
Jag stod upp för det och blev lämnad.
jag fick tystnaden som svar.
Men den här gången har ag tagit mitt beslut, jag står för det och jag kommer inte överge mig själv.
Jag kommer inte bygga en mur, utan jag kommer bara låta staketet stå där du ställde det. Och jag kommer se till att laga det där det brister, men jag bygger mig ingen mur.
Idag rusar en hel hög känslor genom mig. glädje stolthet sorg och besvikelse. ilska och kärlek saknad och ödmjukhet. För mig själv för andra...
Och oj vad ovan jag är vid att jobba på schema, så mycket tröttare jag har varit idag än jag mins att jag var förr när jag jobbade på schema.
Men det är helt ok, jag är mycket nöjd med min första helg. Mitt första riktiga arbetspass med ungdomarna var i fredags, och det var lite nervöst, jag gick hem på lördagen och undrade verkligen hur det här ska gå. Kommer jag få kontakt med mer än en ungdom kommer jag lära mig att göra mig förstådd? jag en hel hög tvivel och frågor i huvudet.
Sen börja söndag kl 12 och jobba till idag kl 12, och faktiskt jag har inte alls lika mycket tvivel längre, jag har lyckats laga mat två gånger och den blev helt ok uppskattad. Och det känns som att jag kanske har lyckats skapa början till kontakt.
Så nöjd och väldigt glad faktiskt. Det kan bli bra det här.
Hemma i soffan tog jag så beslutet att se de två kvarstående avsnitten av djävulsdansen. Jag tänkte att jag är ändå så trött så det spelar inte så stor roll vad jag ser jag kommer gråta ändå. Då kan jag lika gärna se något som faktiskt ger anledning att gråta.
Och det gjorde jag.
De har gjort ett bra program, när jag såg första blev jag riktigt arg för att det aldrig talas om de barnen som växer upp med psykiskt sjuka föräldrar. Det blev jag inte den här gången och det klargjorde för mig att jag behövde bli arg förra gången jag såg det.
Jag blir fortfarande arg över att det inte talas om, dessa gömda barn. Nu har vi börjat tala om medberoende för en stund sen, men de barn och vuxna som lever med psykiskt sjuk människa talas det inte om. De syns fortfarande inte.
Igenkänningen är stor, det är väldigt likt men ändå olika. Det är samma men ändå inte.
Jag vill inte att vi ska tillbaka till såna hemskheter som tvångssterilisering, men jag kan på ett sätt önska att det fanns en så rak och enkel lösning.
Jag vet att det finns lagar och rutiner som säger att sjukvård och socialtjänst skola och dagis måste anmäla om de misstänker att ett barn far illa. Men jag vet också att dessa gömda barn har ofta farit illa så otroligt länge när du ser det.
Och i många fall är det väldigt svårt att, att faktiskt göra något som hjälper barnet på sikt. Eller fel beskrivet det är inte svårt egentligen tror jag, men det krävs så mycket för att ta krafttag och göra något radikalt. Bryta mönstret helt för att sen bygga något nytt.
Jag satt och insåg också att jag känner mig så otroligt övergiven, jag sa ifrån och fick klarhet på riktigt att min största skräck faktiskt inträffade.
Jag stod upp för det och blev lämnad.
jag fick tystnaden som svar.
Men den här gången har ag tagit mitt beslut, jag står för det och jag kommer inte överge mig själv.
Jag kommer inte bygga en mur, utan jag kommer bara låta staketet stå där du ställde det. Och jag kommer se till att laga det där det brister, men jag bygger mig ingen mur.
Idag rusar en hel hög känslor genom mig. glädje stolthet sorg och besvikelse. ilska och kärlek saknad och ödmjukhet. För mig själv för andra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar