Nervinklämning,

Igår var det militärträning, jag var taggad men ganska trött.
Jag är ju överlag just nu mycket trött.
Ok står i två led linje och som alltid bara släpper jag allt kontrollbehov då, eller jag får jobba på att göra det.
Ny instruktör, jag blev lite osäker om jag hade haft honom förr, men jag tror inte det. jag tror att vi hade honom på ett pass där han höll en kort stund bara...
I vilket fall, jag släppte över kontrollen och var inställd på ett kul pass.

Tyvärr märktes det ganska snart att jag inte kände mig helt trygg, han hade inte koll på gruppen som jag upplevde det. drog iväg och det blev luckor och ryckigt...

Men det var riktigt roliga övningar... så jag var ganska förvirrad... följa john men det blev får långa luckor så om man inte var uppmärksam viste man inte vad man skulle göra...

Så löpning nerför isgata... då kom de första tårarna då lyckades jag hålla dem inne ganska bra, paniken började bubbla men jag lyckades kontrollera det ok...

Sen en annan löp/joggsträcka (och nu använder jag jogg i bemärkelsen springa jätte jättesakta) Över berg, lite lutning neråt och mörkt så jag kunde inte avgöra om det var halt eller ej, jag hade dessutom dubb så det spelade ingen roll eftersom springa på fuktigt berg med dubb är halt... Då kom tårarna och paniken ordentligt... Kände mig inte trygg alls... Han uppfattade inte att det var panik och att jag faktiskt på riktigt var rädd... utan bara peppade... jättebra att han peppade... inte för det... men jag hade panik...

Sen snabb löpning, och in i en hetsövning... som fick mitt knä att direkt ge med sig... jag blev stressad och tappade knäet i jumping jacks, första djävla repetitionen, eller det kanske var andra... Så mer panik... den kunde då inte släppa... Så jag körde benböj istället, vilket ju gick bra men jag blev galet stressad av takten... fler övningar där vi skulle försöka hålla takt... sen kom några övningar som gick helt ok men stressen och ångesten kunde inte riktigt släppa innan vi skulle i en kontainer vilket jag aldrig har varit rädd för obehagligt ja, lite läskigt för det kan innebära att jag behöver ta emot hjälp... men inte ångest eller rädd... Det var jag nu... Helt ångestfylld men i och hjälpte kompis ur... Och sen försöka...
Så kom tårarna... och ångesten bubblade...

Så en träningskamrat hoppade tillbaka för natuligtsvis var jag själv kvar... Då vågade jag försöka själv och sen grät jag... och så fina kamrataer som tränar med mig... Så en axel gömde mig för världen så jag fick gråta ut lite...

Jag älskar verkligen den här träningsformen, jag älskar vad det gör med mig att pressa mina gränser och vara tvungen att ta emot hjälp. Jag älskar hur det ställer saker på sin spets, att jag blir upprörd för de saker som jag tycker är fel...
Jag älskar känslan jag har i kroppen nu, trött träningsvärk och en axel som inte är min vän... jag är lite osäker på om det faktiskt är nervinklämingen eller om det är träningsvärk... det återstår att se...