Uppvaknanden,

Vissa morgnar vaknar man med tungt hjärta och andra vaknar man med en lätthet och en kraft.
Inget är egentligen bättre eller sämre än det andra. Allt handlar om vilka val vi gör och hur vi väljer att se på vår situation och våra möjligheter.
Idag vaknade jag ganska neutral, och har haft en lugn morgon med intetsägande input i form av nån amerikans serie.
Jag behöver intetsägande input sånt som bara tömmer hjärnan på aktivitet.
Jag behöver ensamhet och lugn.
Jag behöver också närhet och värme.

Sen såg jag till att få lite viktig input och djupa tankar från likasinnade.
Och då vaknade jag idag.
Flera tankar om historia om förflutet, jag pratar inte om det, jag behöver inte det längre. Det finns ju med mig ofta alltid i bakgrunden men det finns inte med i förgrunden längre.
Jag spenderar ingen tid i den historien längre och då blir jag ibland förvånad när en tanke eller känsla därifrån tittar fram och tar scenen i besittning.

Det är inte oroande eller läskigt längre jag kan bara se det, känna det och ge det all den plats som det då behöver. Den lilla trasiga tjejen som levde under så horribla förhållanden under så lång tid.
Raden som väckte mig idag var: under 6 år... för mig var 12 år av psykisk misshandel kombinerat med en del fysisk.
Det som väckte mig var en tanke att jag är klar.

Jag är stolt över den person jag blivit, jag är stolt över det jag gör, jag är stolt över mitt liv.
Det finns saker som saknas det finns sådant jag önskar jag vore bättre på och jo det finns drömmar och önskningar som jag kanske inte ens tror på. och som jag sörjer.

Men det som är historien definierar mig inte, det som är minnen bestämmer inte min väg.
Jag undrar fortfarande över en del av vem jag är ibland och får fortfarande jobba hårt i perioder för att hitta tillbaka till det som är jag. Men jag tappar mig aldrig helt längre.
Jag har alltid kontakt med det som är viktigast.

12 år, vilket är en lögn för det var på alla sätt 17 år men det är i samhällets mening bara 12 av dem som räknas. Så är det inte för mig, de första fem åren var kanske värst på en del sätt det var de som satte djupa spår som jag inte ens kunde se. Om du inte kan se det är det väldigt svårt att göra något med det. Så när jag väl kunde börja avtäcka de bilderna, de händelserna, de minnena då kunde jag också göra något av dem. Börja läka de såren och inse att allt som hände sen var en direkt följd av det som hände då.

Jag är idag stark och till skillnad från tidigare tar jag inte det som en förolämpning. Jag är stolt och jag är lycklig. Jag hoppas att jag ska kunna ge mig själv allt det jag drömmer om tillslut.
Jag hoppas att jag ska få det som jag själv inte råder över att ge.

En bra början på en bra helg.