första gången

Nog för att jag mått riktigt dåligt förut.
Men då var det som att jag ändå hade tillräckliga murar och tillräckligt skydd för att kunna krypa upp på isflaken och kravla mig lite närmare land innan det åter brast.
Och jag åter var tvungen att kravla mig upp igen.

Nu är det som att alla mina försvar och allt skydd är raserat och jag kommer inte ens upp på flaken för att kravla mig närmare land.
Helt maktlös måste jag bara hålla mig fast och försöka se till att jag inte sjunker.

jag gör vad jag just nu kan och kastar upp så mycket jag kan som jag kommer kunna se fram emot när jag väl kan se fram emot något alls.

Försöker svara ja och planera så mycket jag kan för att ha något att kämpa mot...

Men jag har nog aldrig varit så här svag och skyddslös.

jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas ta mig upp så att jag kan börja gå igen. Just nu är jag fullkommligt maktlös och liten.

Hade en hel del tankar under veckan som var men kunde inte riktigt formulera dem ens i huvudet. och hade inte kraft att försöka skriva ner dem.

jag kan se en del mönster och jag kan se hur saker blivit som de blivit
Men just nu är skammen av allt så stor och jag känner mig bara så fel.

Har svårt att mota bort de orationella tankarna om att allt är mitt fel och att allt egentligen handlar om att det är jag som är fel och inte är värd...
och att det är jag som är arbetsskygg och lat.

Jag fortsätet kämpa jag vet inget annat.
Så jag fortsätter att hålla mig fast i kanten och hoppas att jag hittar antingen en trappa eller kraft att ta mig upp på isflaket och kan ta mig i land igen...

För det börjar bli satans kallt här..