Jag har svårt att erkänna att jag är så djävla arg för att hon lämnade mig för att hon fortsätter lämna mig. På något vis är det lättare att vara arg på alla andra vuxna för att de inte gjorde något.
jag har svårt att tillåta de känslorna av många orsaker, dels för att det är dubbelt.
jag längtar och önskar fortfarande att hon fanns och ville ha mig, ville älska mig ville ta hand om mig.
och att både vara så arg och besviken ledsen och övergiven samtidigt som jag längtar blir förvirrande och jobbigt...
men det är också så att jag förstår varför hon lämnade mig, jag förstår och skulle kunna förlåta det om hon bara fanns där.... om hon bara älskade mig nu...
Jag förstår att hon inte hade något riktigt val att hon trodde att hon gjorde rätt att hon inte i sin vildaste fantasi trodde att jag skulle fara så illa.

jag förstår och vet att hon gjorde det enda hon kunde.
Jag har längtat så länge och försökt förklara vad och hur och varför. jag har förlåtit och försökt
men hon kan inte bättre och det sårar så otroligt mycket

fan fan fan...