Haft två tuffa dagar nu.
tårar sorg ilska och rädsla.
Helt utan riktning eller orsak.

haft en hel del tankar som snurrat och hoppat helt planlöst.
Tårar som bara fallit med så mycket ångest.

Jag måste försöka reda ut lite vad och varför.

en hel del skam över att jag inte är den jag vill vara. Allt som jag är dålig på som jag på ett sätt förstår men ändå inte helt bara kan acceptera. Jag vet inte om det är bara sån jag är att det på riktigt inte betyder något för mig eller om det är så att jag är sån av orsaker som handlar om att inte vara till besvär.

Inte störa och inte vara vägen.
Jag tror att det kan vara en kombination.
Jag är rädd att vara vägen och vara till besvär och störa. Jag har svårt att förstå varför någon vill spendera tid med mig oavsett vem det är.
jag har otroligt svårt att förstå när människor frågar mig om att spendera tid med mig. Jag tycker verkligen att de är lite knäppa. och kan inte förstå varför de vill det. undrar faktiskt vad det är för fel med dem.

Jag vet att det kommer från mig och jag har jobbat på det, anstränger mig för att tänka annorlunda. Men det är djupt rotat.
Det är också ett sår som aldrig läkt, som öppnats så många gånger att jag inte är säker på att det någonsin kan läka helt.

Det är svårt att sätta ord på hur det är, hur det känns och hur jag tror att det funkar. För det är dubbelt och det är komplext.

Å ena sidan det att jag inte tror, att jag tänker att det är något konstigt med alla som vill spendera tid med mig.
Å andra sidan att jag inte är den drivande i någon relation just nu, jag har lagt ner det.
Jag har alltid varit dålig på att höra av mig och föreslå saker.
Jag är dålig på att minnas födelsedagar, det handlar mycket om att jag inte är van vid att det är viktigt.
Och att jag på många sätt inte tycker att det är en så viktig dag, jag tycker att det är viktigare att visa och finnas alla dagar än bara födelsedagar.

Så det är en skam och en sorg att jag inte är så som jag önskar att jag var. Om det på riktigt bara är ett personlighetsdrag skulle jag kunna vara lugn och acceptera det ganska lätt tror jag.
Men sorgen ligger i att jag inte tror det.
Sorgen ligger i det andra att jag inte treor/att jag tänker att jag inte är värd att spendera tid med.

Jag trodde att det här var klart och utaggerat, bearbetat och färdigt.
Det kanske det var i stor utsträckning, men så började jag tillåta att det såret revs upp om och om igen.
Att inte vara tillräckligt viktig, att alla andra är viktigare.
Så nu är jag där igen.
Och har svårt att ens försöka ta hand om mig själv, att ens försöka göra saker som jag vet är bra och viktigt för mig och mitt välmående.

Att hela tiden känna det som att jag inte förstår varför människor vill umgås med mig varför de skulle vilja det är så oförståeligt för mig just nu.

En annan del av de här två dagarna av sorg och tårar.
Allt jag förlorat allt jag inte har och ganska säkert inte kommer få.
Hur mycket jag än önskar det är sannolikheten inte så stor att jag hinner med det.
Jag vet att jag inte ska tänka så, jag ska inte tänka att jag inte kommer få det. Att det är nästan som att bestämma att det är så det är.
Men det känns bara så hopplöst så otroligt att det skulle kunna vara möjligt.

nåja. orkar inte tänka mer just nu.
finns mer än det här men just nu orkar jag inte mer... måste försöka släppa och göra något annat. tänka annat.