Underbara träning

Ja vad vill jag egentligen ha sagt?
Jo att nordic military training är den mest roliga och givande träning jag provat.

De skriver på sin hemsida att det är den mest roliga träning du kommer att hata eller något sådant. och jo det är sant, de skriver också att man kommer få utmana sig och tänja sina gränser samt att man kommer få resultat...

Allt ovan är sant, men det är mer än så. Det är enormt motiverande att varje pass är olikt de andra passen man haft även då de är lika. Jag har provat några olika former av träning och visst finns det ibland instruktörer som motiverar och pushar, men det är sällan det finns instruktörer som faktiskt ser, hör och vågar pressa dig till stordåd. Som ser när det är läge att pressa dig att vinna mot någon annan än dig själv. Som drar i västen för att ge dig extra tyngd att dra.

Har kört två pass den här veckan, och är i ett märkligt läge nu, jag måste ha full kontroll hela tiden på knäet och det har jag fortfarande inte kraft eller kondition till efter att halva passet gått. Men jag blir inte tillräckligt trött efter passen. Så nästa vecka måste jag försöka pressa mig ytterligare lite hårdare, göra lite mer lite snabbare. Det har varit lite frustrerande att inte få ordentlig träningsvärk och inte vara så fullständigt slut efter passet som jag var i början. Men att samtidigt inte heller ha kondition att springa snabbare eller mer...

Så nu är det nästa nivå, kämpa mer försöka springa snabbare. Jag har en plan, och jag har mål...
Och för mig är det en nyhet, att vilja träna och bli snabbare eller starkare på det här sättet. Jag kan bara gissa att det kommer sig av utmaningen som varje pass utgör. Att det hela tiden återkommer övningar som är tekniskt knepiga eller galet tunga, som jag längtar till att orka genomför utan större bekymmer.
Som björngång, det känns så galet fånigt att jag inte kan... När varenda unge både kan och gör ofta... För att inte tala om kräftgång, helt vanvettigt att jag inte får till det. Blir galet frustrerad över det :-)

Krokodilgången har jag nog nästan bemästrat tekniskt och vad gäller björngången tog jag ett kliv framåt igår tack instruktör A. Ankgången bemästrade jag redan förra terminen, efter en bra instruktion av ett ankare som jag inte mins namnet på, det var kul igår att den satt och att den fungerade med knäet även i mitten av passet.

De konstiga impulserna återkommer oftare och oftare nu, så den här helgen ska jag kanske ge det ett försök. Bara för att se hur det känns. Det kanske är både kul och lättare än jag föreställer mig... vem vet...

Det slår mig ofta när jag tänker på träningen att så gott som varje gång jag vet att jag ska träna så är jag taggad och längtar under dagen men när jag sen är på väg så kommer motståndet och det sitter ofta i ända till första metrarna är avklarade...
Det är nästa alltid lite skräckblandad förtjusning när vi ställer oss i två led linje och inväntar vilken av instruktörerna som kommer till oss blåvästar.

Och just nu längtar jag efter en specifik instruktör för att hans pass är ofta hårda och svåra för mig, samtidigt som han är enormt seende och pressar mig precis så mycket som det går och lite till. Så jag måste erkänna att jag längtar till ett pass med honom och för att vara ärlig så hoppas jag NÄSTAN att han ska komma ihåg att jag inte träffat Andersson än :-)

Ser med andra ord fram emot nästa vecka och hoppas på hårda jobbiga och svåra pass. jag vill faktiskt nästan spy efteråt :-) jag vill faktiskt vara så trött att jag måste vänta med att dricka till jag är halvägs hem...

Ja kort sagt är jag väldigt glad och nöjd med att ha vågat prova den här träningen.