drömde i natt

Om att min förfrågan om present blev besvarad. Tyvärr var det inte fallet i verkligheten.
Så den presenten är det antagligen bara att glömma så då får jag komma på något annat.
I morgon ska jag fortsätta som idag arbeta med c-uppsatsen. Ändra och ta bort... ta bort käns inte så svårt, ganska enkelt att se att det inte ska vara med nu, men ändringarna är lite knepigare. Speciellt som stoltheten har fått sig en lite törn, har som alltid fått bra kritik för skrivsättet, och så inte den här gången. Men det var ju ett antal år sen jag skrev sådant här också.... Så egentligen inte konstigt alls.

Idag har jag skrivit om forskningsläget, och hoppas att jag blir nöjd när jag läser det igen... och framförallt hoppas jag att andra blir nöjd.

Jag la ner det aktiva arbetet med det vid kl 18 men så har jag ändå tagit fram det några gånger och fnulat lite mer ändå...

Så ett telefonsamtal som bekräftar vad jag både hoppades och befarade, det är så svårt att förstå hur det kan vara möjligt. Hur någon kan göra så, men jag om någon vet att det är möjligt och att det finns människor som gör så.
Mot sitt barn? Så lite empati och insikt. Så fel...

Det får mig att minnas alla år av skräck för att gå hem för döden för att bli flyttad.
Det får mig att minnas osäkerheten och frågorna. vad har jag gjort för fel? vad är det för fel på mig? Varför älskar inte min mamma mig? Varför älskar inte min pappa mig? Älskar min pappa mig? varför är han arg? Varför varför...

jag önskar att det fanns något mer jag kunde göra... jag önskar att jag kunde rädda henne. jag önskar att jag kunde ta bort osäkerheten och smärtan rädslan... Skulden och tvivlet.

Jag vet vilka spår det kan sätta.  jag vet vilka ärr som det kan ge... jag vet vad som fortfarande finns kvar, jag vet att tvivlet aldrig helt försvinner. Jag vet att otryggheten kan ge effekter så långt efteråt även efter att såren är läkta och ärren inte längre varar.

jag vet att frågan finns kvar, är det här sant eller falskt? Vad var sant vad var falskt? jag vet att jag fortfarande ibland måste påminna mig om att det jag vet har fått lära mig mycket väl kan vara ren och skär lögn, måste kolla upp informationen eller ge den med reservation om att det kan vara en lögn...

Det är ganska galet och ibland skrattretande, för ibland är det en tillgång medan andra gånger är det så skammligt att erkänna ens för mig själv att jag faktiskt inte vet vad i min barndom som faktiskt är sant och inte...

Vilken ras var det på hunden? hade han cancer eller inte? hade han jobbat som väktare eller inte? var informationen om hur den eller den yrkesgruppen sann eller falsk? Blev bilen stulen eller inte? dog den personen på det sättet han sa eller inte? Gjorde socialen det han sa eller inte?
så många frågor och inga svar...

Jag har kommit till att jag inte längre behöver svaren, men jag plågas av att min systerdotter riskerar att leva med samma typ av frågor, med samma typ av otrygghet om än i mindre skala. jag plågas av att systemet inte har säkrare sätt att skydda våra barn.

Jag behöver inte svaren på dessa frågor för jag har svaret på den enda frågan som betyder något för mig. Är jag värdefull?

Hoppas ni haft en lika bra lördag som jag!