Två dagar

Ja inte ens det fick jag.
Idag kom min helsyster hit och satte igång. skrik, gorm, ångest ingen sammanhängande ordning någonstans.
Bara ösa ur sig all sin egen frustration, inte lyssna på någon annan utan skrika högst.
Mardröm, verkligen det känns precis som när jag var 7 år gammal och stod i hallen i vårby gård och pappa stod där och bara gormade, det finns inget man kan göra eller säga.
Så jag gav det ett ärligt försök för jag saknar att ha en syster. Så ett ärligt försök att prata och förklara och lyssna. men tyvärr precis som jag viste, så finns inte lyssna genen hos henne. Utan det bara fortsätter med skrik anklagelser och div elakheter.
Så då valde jag att bara föröka vara lugn och försöka bara lägga tillbaka, nej det fungerar inte heller. Så då försökte jag något annat, att bara vara tyst och svara på det som jag kan förstå och validera. men nej inte det heller.
Så då gick jag ut, det var sista försöket från min sida.
Det räcker, hon bara bevisar att jag anser att jag gjorde helt rätt. Hur mycket jag än kan förstå utifrån det jag gjorde att hon hatar mig och aldrig kommer förlåta det så gjorde jag helt rätt.

Så nu har jag kommit hem igen, och nu har även hon kommit tillbaka med mamma, så jag sa till mammas man att jag kommer åka till Nybro om hon sätter igång igen. Jag tänker inte vänta på att jag behöver åka eller försöka något mer det är mer än nog.

Det svåraste är att hon har så hög ångest och att hon beter sig precis som pappa gjorde. Och även om jag är vuxen och det inte riktigt biter på mig så blir jag mörkrädd för vad hennes dotter får ta...

Det är nästan så att jag är beredd att inte träffa hennes dotter mer för att säkerställa att hon inte behöver få ta sånt här på grund av mig iallfall... men samtidigt vet jag att det som hennes dotter verkligen kommer behöva är vuxna som är stabila som kan hjälpa henne när hon sen behöver det.

fy fan... för vårt system som gör det omöjligt att göra något.