reseberättelse del 6

Lukkla - Kathmandu dag 15-16

Molnigt, är väl det minsta man kan kalla det. Vi hör helikoptrar lyfta och flyga iväg bara för att komma tillbaka, och människor som sitter och väntar spändt på att kanske få åka iväg. Andra människor som börjar se mer och mer stressade ut oroar sig för sina internationella flyg. En tjej i vår grupp börjar bli ordentligt stressad över sina flyg.

Själv sitter jag och blir stressad över att det verkar vara ett verkligt alternativ för vår grupp att ta helikopter redan i morgon, vilket jag inte alls behöver eller är säker på att jag vill. Jag känner att priset är för dyrt och jag har tid på mig att vänta.

Undeer kvällen får vi sen besked om att treckingfirman inte kommer betala för kost och logi efter frukost i morgon bitti, vilket ställer saker i helt annat ljus för mig. Det finns en bank men den är ständ nu och det är inte alls säkert att jag kan ta ut pengar på kortet där. Vissa kan och andra kan inte gör det och det verkar inte gå att lista ut om just jag kan.

Så det blir ett tårfyllt telefonsamtal till min underbara vän J för att låna pengar till helikopter.

Det spelas en del yatzy under dagen och kvällen. En underbar guide från indien är hur hjälpsam som helst och bjuder till och med på öl, vilket absolut lättar upp stämningen. Jag kämpar under ett antal timmar med att reglera min besvikelse över den dåliga informationen och känslan av att känna mig lurad och ljugen för av firman. Sen lägger jag ner kampen och går och köper ett paket ciggaretter trots att jag varit rökfri hela vandringen (drygt två veckor).

Nästa morgon är det ett klart faktum att det är helikopter som gäller. direkt när frukosten är överstökad och uppäten komer Moti och säger att vi ska gå på en gång ungefär en timmes promenad neråt, till en plats där helikoptrar kan landa.

Ja molnigt var det ja...

Ingen rolig promenad med ont i knä och vrist, hala branta backa 80 graders lutning neråt i lera. Moti tog tag i situationen och tog min arm så att jag inte hade något val, utan fick ta hjälp vare sig jag ville eller inte. Väl nere från lutningen var det enkelt att vandra.

På den "gräsplanen" som en dryg fotbollsplan kanske är det en hel del turister som väntar på att få åka ner till kathmandu. Det blir riktigt mycket stressig rörelse och spring när helikoptrarna kommer. Det är tydligen ganska bråttom att kliva på och komma iväg när de väl kommer.
Lite mindre lovande känns det ju att det står två stycken helikoptrar och väntar, vad väntar de på? Jo att flygplatsen i Kathmandu ska gå att flyga och landa på.

Vi väntar i ca en timme innan vår helikopter kommer, sen är vi iväg. Jag sitter i mitten med en ryggsäck i knät vilket jag är enormt tacksam för. Hu vad det var läskigt, men det lugnade ner sig när vi väl var i luften och stabila.

Så landar vi ett varmt Kathmandu, och blir hämtade av treckfirman och skjutsade till hotellet.
Får duscha, varmt vatten tvål schampo och rena kläder!!! Vilken lycka!!! Det går inte beskriva hur skönt det var och trots att jag fortfarande inte får få vatten i munnen är det en dröm.
Tvätta en BH, och lämna in alla vandringskläder på tvätt.

Så iväg till treckfirman få prisuppgiften på helikoptern och gå och hämta pengar och betala helikopter.
Sen ut lite kort och kolla lite affärer, och sen vinka av killarna som väntade på oss i kathmandu.
Middag på third eye ticka massala, öl gott... Sova riktig säng...

dag 17
Frukost på hotellet är inte någon höjdare, men gratis... ut och shoppa till Mona, till Hotellet för att säga hej då till M-T men hon är inte på plats så vi går omkring kvarteret flera varv för att leta efter henne. Så vi får ge upp och går och shoppar igen och stöter då på M-T i bil på väg till flyget.

Tyvärr verkar jag ha fått någon magåkomma, tror först att min mage nu kommit i gång igen, men det blir värre och värre under dagen.
Jag Sia och Annika åker eftera att vi sagt hej då till Mona, till värdlens största stupa. Det var vackert och en upplevelse.

Min mage blir bara sämmre under hela dagen så när vi återkommer till hotellet lägger jag mig och sover en stund, struntar i middagen och går sen bara upp för att vinka hej då till Annika och hä'mta tvätten, sen direkt i säng igen.

dag 18

vaknat många gånger under natten. Mår inget vidare tar en kaffe och plain toast till frukost...
träffar Sia och går omkring och shoppar till henne. 16:30 träffar vi Axel för middag, men jag känner att min mage inte klarar mat särskillt bra så jag beställer bara ris och en sås vid sidan.

dag 19
Mår ganska ordentligt illa idag. Men jag tar mig samman och Axel och jag åker till Bakthapour som är en gammal stad bara en bit ifrån Kathmandu. Jag måste säga att jag inte är jätteimponerad, men å andra sidan mår jag inte bra och har heller inte riktigt ork att gå omkring och kolla på riktigt.
Missade nog troligen erotic elephant shrine, jag glömde guideboken och orkade inte leta mer noga.
Tillbaka i Kathmandu är det dags för axel att åka vidare, så lunch för mig jag tvingar i mig lite att äta.

Köper bok och sen vila på hotellet.

Dag 20

fortfarande dålig som fan, tog tag i mig och gick till Durbhar square, 1,5 tim med guide, intressant men jag vet inte hur mycket jag kommer ihåg. Handlat en budha till Jessi, och sett en till mig men jag vill kolla balansen på kontot innan jag handlar. Har okså tagit mig till treckontoret för att kolla att de tänker hämta och köra mig till flyget, vilket de tänker. Vilar mest på hotellet eftersom jag fortfarande mår så dåligt.

dag 21
mår fortfarande riktigt illa, blivit värre igen. får tvinga mig att äta lite bröd. idag kan jag inte ens gå ut...

dag 22
Har fått sova nästan hela natten, vaknade en gång och fick placera mig på toa i en timme. men sen fick jag somna om. mår dåligt men har inte LIKA ont. åker till sjuk kliniken och får hjälp. Dr vill att jag ska stanna i några timmar och få dropp för jag är uttorkad men han säger att jag inte behöver om jag inte vill så jag åker därifrån men jag får medicin och promenerar tillbaka till hotellet. Handlar lite på vägen och äter lunch.

dag 23
hemresedag:
Ut direkt på morgonen och shoppa till så många som möjligt. Har ingen plats i resväskan men lyckas trycka ner det som jag shoppar nu. Inser på flygplatsen att jag glömt flera stycken.
Helt klart en upplevelse att ta sig från ytterdörrarna på flygplatsen till planet.
jag fick sällskap till flyget av biggles -  som egentligen inte alls heter så, han heter beegyan och hur det utalas är jag lite osäker på fortfarande. Men men i vilket fall skönt att få sällskap ända fram.
Så kommer jag till dörrarna och får gå in röntga bagaget, och tafsa lite, sen fylla i blankett om utresa. sen vidare till security väldigt lång kö.... och ingen kökultur... kvinnor i en kö och män i en annan. röntgen igen av handbaggage och lite mer tafs. Igenom jag blev godkänd!
inga mer affärer, förutom en stackars kaffe och godisaffär som också hade lite grejjer.

Ja som kontrollfreak så vill ju jag veta vart jag ska och när så försök att ta reda på vilken gate som mitt plan kommer till: Ingen information på boardingkortet, och ingen info om detta på några skärmar. Så då går jag och fråagr en man som uppenbart jobbar på flygplatsen, och svaret bli sitt och vänta.
jaha då gör jag väl det då.
Så efter en ganska lång väntan är det dags att boarda planet, ut på buss och fram till planet så är det ytterligare säkerhetskoll: öppna handbaggaet och tafsa lite till. Vilken otur att det inte är snygga vältränade och trevliga män som gör allt detta tafsande :-)
Kort flygresa till Dehli, så buss från flygplanet sen väntan på nytt boardingkort, och nu är jag boardad hela vägen, vilket är skönt för i Moscva var de ju inte jättetrevliga och svåra att förstå.
väldigt lång väntan i dehli så jag hinner surfa och ladda mobilen äta och läsa mycket.
Längtar hem dush kaffe vatten språket lägenheten...

I moscva är det bara en dryg timmes väntan men en hel del köer och på flyget var det så kass mat att jag var hungrig men hann knabbt få i mig mat på flygplatsen på grund av alla köer...
Men nu är jag snart hemma....
När jag vä'l kliver av flyget på Arlanda, är min första tanke att jag kan gå in på en toa och dricka vatten ur kranen då får Anita tårar i ögonen :-) töntigt va?
En så minnesvärd resa, jag kommer nog aldrig glömma den.
Helt fantastisk!!!