Operation

Japp den är avklarad, jag vågade.
Mot alla odds så kom jag dit och stannade kvar. Det är ju märkligt vad rätt motivation kan göra ändå.
Jag ser bara framför mig hur jag tränat militärträningen igen och har så galer roligt och blir så totalt utpumpad och nöjd. Lerig och grusig på väg hem på bussen från Tanto I höst.

Det var ingen rolig upplevelse alls, först fasta ingen mat ingen dryck 6 timmar innan operation, så jag var smart och höll mig vaken länge igår, stalled klockan så att jag bara skulle hinna desinfektionsdusha en gang och mer eller mindre klä på mig för att sen åka. Men sån lycka skulle jag icke få, jag vaknade som vanligt mycket tidigt... 05:30 och operationen var inte förän kl 11...

Men men jag googlade och försökte hitta info om det kanske var så att jag fick dricka iallfall. men nej då ingen dryck heller... fasen också...

I vilket fall, väl på plats (en halvtimmes resa ca.) var det mycket väntan vilket för en skräckslagen som mig inte är en bra ide...
Sen är jag dessutom väluppfostrad så jag ser ju på folk som kommer in I ett rum och pratar med mig, så jag ser de förbannade hästdjävla sprutorna... Som dr ska trycka in I mitt knä...

men jag hittade mitt center, så trots smärta lyckades jag ligga still och få bedövningen.

Sen dröjde inte så länge innan en narkosdr kom och hämtade mig och tog mig med till operation...
Satte nål I handen och tog blodtryck och försökte lugna ner mig då mitt blodtryck var aningen högt...
Så då vart det en del förbredelser, de paketerade in mitt ben och tvättade så fick jag sen lugnande I handen... det var bra... annars hade jag vackert gått därifrån...

Sen efter operationen som inte var bekväm den gjorde ont antagligen mest för att han nästan var tvungen att dra knät ur led eller nåt... och sen dra det rätt I slutet då ploppade till lite obehagligt men det blev skönt...

Och jag fick långtidsverkande smärtstillning... Sen fick jag väna och vänta.. under den väntan fick jag iallfall kaffe och två mackor. Mycket välkommet... Tror inte att mackor med bara ost och paprika någonsin har smakat så gott...

Så var det då dags att ta mig hem. Och I informationen så stod det att det kan göra lite ont men att det går bra att åka kollektivt... och inte visste jag hur länge den smärtstillningen skulle hålla i... Så jag går over första övergångsstället vid odenplan och hinner inte over på en grön... eller jo nästan...

Sen in på kaffeaffär och köpte mig den största starkaste latte de har... för att sen gå till hissen ner i tunnelbanan. Trycker... inget hander. trycker igen typ tre ganger utan att något hander.. då kommer tårarna... försöker sammla mig och tittar upp ser då en hiss på andra sidan vägen... och tårarna kommer igen då jag inser hur långt det är till övergångsstället.

Så result ringer jag min kollega och pratar med henne till hissen... Sen åks det hem och 1,5 timmar senare är jag hemma då är det bara en kvart som jag stannade och köpte mat på vägen hem... jag tror att det tog ungefär 40 min från bussen på lilla essingen och hem till mig minus den kvarten .-) det kändes då så iallfall...

Så tänkte jag att ja ja jag tar värrktabletter snart... men jag måste som veta hur ont det kommer att göra när jag inte ätit värktabletter för att veta vilka nivåer det handlar om...
Det handlar om riktigt djävla ont...
Och tänka sig citadonet hjälper inte den här gången heller... det hjälpte dåligt när jag fick det sist det tog knabbt bort den översta udden av smärtan och nu tar den inte ens det... inte ens i kombo med ipren... Fan fan fan...

Så nu har jag tänkt försöka få sova... med ett ben som värker värre än jag vet inte vad...

Om smärtan är på samma nivå i morgon blir det vc och få andra värktabletter... eller telefonsamtal till operationsdr.

Sov gott världen...