I veckan har jag fått börja träna NMT igen. Vilken glädje trots fullständigt ursinnig träningsvärk efter måndagens pass.
Har fått frågor flera frågor på jobbet och huvudskakningar med mera, om Varför utsätter man sig för den galna träningen?
Och jo jag funderar väl en del på det också, men för mig är det inte så svårt att förstå. Jag har för första gången hittat en träningsform som är tillräckligt hård och tuff och helt "enformig". Inte enformig i bemärkelsen att vi gör samma saker varje gång eller genom hela passet Tvärtom, men i bemärkelsen att det instruktören säger gör jag... Utan att fundera på om jag kan eller orkar, eller om det är vettigt...
Jag är en rutinmänniska, och gillar rutiner, så gillar jag att ha kontroll. Jag behöver öva på att inte ha kontroll, och det är nog en del av det jag gör här.
Jag gillar att det är upplagt så att alla ska med och det genomsyrar hela och alla passen.
Sällan har jag varit mer tacksam för händer i ryggen som i måndags på mitt första pass sen knäskadan. Jag tror jag klarade två transporter sen var jag helt slut trodde jag och då fick jag en hand i ryggen och trot eller ej jag orkade några meter till... Tack...
Träningskompisar som saktar in och peppar som berättar hur djävla duktig man är och intruktörer som kommer fram och berömmer och peppar, -Du klarar det, det kommer gå.Kämpa lite till.Behöver du vatten?. Träningskompisar som ger en klapp på axeln och säger bra jobbat. Och det här i en grupp med människor jag bara tränat med en gång tidigare och då en helt annat konstilation. Det spelar ingen roll vilka vi är eller hur ofta vi tränat ihop, alla ska med.
Efter passet kommer mer pepp i form av -bra jobbat och tips på konditionsträning. Så fantastiskt... Under passet så ska vi ju också jogga/springa vilket jag är ganska ordentligt rädd för (än mer sen knäskadan) och i början av varje förflyttning känner jag hur skräcken är nära, innan jag får kontrollen igen och vet att instruktören varnar för halka och håller koll om jag faller... Jag kan lita på att han vet precis vad han håller på med. Mina träningskompisar hjälper till med att ge händer i ryggen och jag kan bara slappna av och låta benen göra jobbet.
Så efter måndagens pass bär det av direkt till jobbet, hela kroppen känns som en spagetti. Handla frukost och kaffe innan den långa delen av resan, och leendet sitter där det ska och jag är nöjd stolt och glad över att jag orkade kliva ur sängen och komma iväg... så värt det. Träningsvärken är inte riktigt värt att tala om :-) modern av all sammlad träningsvärk, hela tisdagen och onsdagen. Men när jag vet varför och vad det leder till så gör det ingenting...
Så kommer torsdag och nästa pass denna gång i Tanto. Möter en tjej från rookiegruppen i höstas och får veta att hon kör rookie nu med. Ok skönt en kompis. Så samling och ombyte av skor. Så dyker några från rookiegruppen i höst upp och frågar hur det är med mig och vad kul att jag är tillbaka... hur kul är inte det? Jag kan berätta att det var så enormt värmande...
Så startar passet och satan i gatan, kondisen är inte alls vad den var och inte alls bra... förflyttning ett, tufft, instruktören håller ett bra tempo och jag klarar det men knabbt. förflyttning två tuffare men det går... styrkedelarna fungerar mycket bättre, där kan jag pressa och kämpa... Åter slår det mig att jag slås av skräck vid början av så gott som varje förflyttning det är något så läskigt med att springa... nu mer än innan men jag var rädd även innan knäskadan... Och varje gång lyckas jag få min hjärna att släppa det och bara lita på instruktören... och lättnaden varje gång en förflyttning är klar, stoltheten att det gick oavsett om det var med hand på ryggen eller om jag faktiskt var tvungen att stanna och hämta luft är omåttlig. Torsdagens pass var tufft för mig, jag fick lov att gå några korta sträckor. men jag försökte springa allt jag kunde...
Och övningen upp för branta slänten och ner igen, trodde ju inte att jag skulle klara det, min stridspartner trodde inte att jag skulle göra den och hon kunde inte göra den så jag förlorade tiden det tog för de andra att ta backen en gång.Trots att min hjärnas första reflektion var att det inte är riktigt möjligt att göra snabbt och säkert så gör jag det ändå.. Och jag gjorde min mängd upp och ner... jag vågade åka kana nerför, vilket inte är helt självklart med ett trasigt knä...
Även det här passet finns träningskompisar som gladeligen sätter en hand i ryggen och hjälper mig frammåt när jag är fullständigt säker på att det inte finns mer att ge... Och jo visst finns det lite till att ta av. Det finns fantastiska ankare som stannar och hjälper till med återhämtning och pepp, som ser att det är läga att andas för att kunna ta resten också... Och fantastisk instruktör som välkomnar tillbaka och peppar som fan... Oftast vill jag vara sist i ledet när vi förflyttar för det käns så hemskt att sinka alla andra som har bättre kondition, men ibland som i torsdags så blir vi ombedda av instruktör att hålla täten för att farten ska vara lägre nu, jag gör altså nytta... vilket är fullständigt ovärderligt i läget när jag känner att middagen jag åt för tre timmar sen är på väg upp och benen vill inte längre bära mig, mitt pannben är inte alls långt ifrån att ge upp... Tack...
Jag bryter igenom och vågar mer för varje gång... jag mins i höstas när vi fick en fullständigt galen uppgift och jag nästan grät av rädsla, men jag genomförde det och var omåttligt stolt efteråt... Jag minns också att några pass innan jag skadade knät var det inte längre lika läskigt att springa, och jag vågade pressa mig lite mer och mer för varje pass. jag fick till och med vila ibland i förflyttningarna... inte mycket vila men jag kände att jag kunde slappna av och använda dem till återhämtning...
jag ser fram emot träningsvärken och alla kommande träningspass under våren... jag ser fram emot att få testa mina gränser mer och mer för varje gång... mina mål är klara och enkla... ge allt jag har varje gång, förbättra och njut...
I höstas gjorde jag testet i början av rookie: 8,10 min tror jag det var 7 armhävningar, 35 sek magövning, 14 burpies, 15 sprint. Och nu ska det snart bli ett nytt test, jag är osäker på om resultatet har förbättrats, jag vet att det hade det innan knäskadan men därefter har jag ju inte tränat så jag är inte säker på det... Men jag hade i höstas som mål vad gäller löpningen att orka springa hela sträckan inte behöva gå någonting... Och sprinten kunde jag inte sätta något riktigt mål på eftersom det är just snabba vändningar som var problemet redan då med knät nu är jag inte ens säker på att jag kan komma upp i så många som 15... Burpies är ett myserium, jag kommer inte ihåg vart jag skrev ner mina mål då, men jag tänker att alla förbättringar är bra, jag var noga i går att göra rätt... jag har svårt med hoppet in från framstupa ställ, och ner i framstupa ställ är även det ett mysterium... men jag kanske kan öva speciellt på det... magövningen är jag fortfarande och var då riktigt besviken på så den hoppas jag verkligen att jag redan nu har förbättrat en del, 1 djävla minut ska jag iallfall klara...
armhävningar vill ja minst dubbla i första testet...
Jag ser fram emot alla roliga träningspass, all lera och alla blåmärken. Jag ser fram emot att få testa pannbenet ordentligt...
jag glömde att nämna att jag gjorde kanske bort mig lite i torsdags när jag yppade att jag inte bekantat mig med dockan... tyvärr var båda insruktörerna närvarande :-) Så jag ser fram emot att få bekanta mig med honom nu, jag kommer göra som alltid. jag gör det jag blir tillsagd... det är liksom det som är grejen.
Ganska skönt faktiskt att på den här platsen i det här sammanhanget är det inte jag som har ansvar för andras välmående, det enda jag behöver hålla koll på är min kropp och kropparna runt mig men det är någon annan som har kontrollen. Och jag bara gör... så mycket jag kan hela tiden... skönt...
Det är också enormt spännande hur kroppen snabbt börjar reglera, efter en vanlig träning så har jag väl alltid varit lite törstig, men nu är törsten större i åtminstone ett dygn efter träning. jag har alltd druckigt hyfsat bra förutom i perioder, men sen jag började träna NMT reglerar kroppen så mycket tydligare. Jag gillar när min kropp ger tydliga signaler om vad den ska ha just nu.
Har fått frågor flera frågor på jobbet och huvudskakningar med mera, om Varför utsätter man sig för den galna träningen?
Och jo jag funderar väl en del på det också, men för mig är det inte så svårt att förstå. Jag har för första gången hittat en träningsform som är tillräckligt hård och tuff och helt "enformig". Inte enformig i bemärkelsen att vi gör samma saker varje gång eller genom hela passet Tvärtom, men i bemärkelsen att det instruktören säger gör jag... Utan att fundera på om jag kan eller orkar, eller om det är vettigt...
Jag är en rutinmänniska, och gillar rutiner, så gillar jag att ha kontroll. Jag behöver öva på att inte ha kontroll, och det är nog en del av det jag gör här.
Jag gillar att det är upplagt så att alla ska med och det genomsyrar hela och alla passen.
Sällan har jag varit mer tacksam för händer i ryggen som i måndags på mitt första pass sen knäskadan. Jag tror jag klarade två transporter sen var jag helt slut trodde jag och då fick jag en hand i ryggen och trot eller ej jag orkade några meter till... Tack...
Träningskompisar som saktar in och peppar som berättar hur djävla duktig man är och intruktörer som kommer fram och berömmer och peppar, -Du klarar det, det kommer gå.Kämpa lite till.Behöver du vatten?. Träningskompisar som ger en klapp på axeln och säger bra jobbat. Och det här i en grupp med människor jag bara tränat med en gång tidigare och då en helt annat konstilation. Det spelar ingen roll vilka vi är eller hur ofta vi tränat ihop, alla ska med.
Efter passet kommer mer pepp i form av -bra jobbat och tips på konditionsträning. Så fantastiskt... Under passet så ska vi ju också jogga/springa vilket jag är ganska ordentligt rädd för (än mer sen knäskadan) och i början av varje förflyttning känner jag hur skräcken är nära, innan jag får kontrollen igen och vet att instruktören varnar för halka och håller koll om jag faller... Jag kan lita på att han vet precis vad han håller på med. Mina träningskompisar hjälper till med att ge händer i ryggen och jag kan bara slappna av och låta benen göra jobbet.
Så efter måndagens pass bär det av direkt till jobbet, hela kroppen känns som en spagetti. Handla frukost och kaffe innan den långa delen av resan, och leendet sitter där det ska och jag är nöjd stolt och glad över att jag orkade kliva ur sängen och komma iväg... så värt det. Träningsvärken är inte riktigt värt att tala om :-) modern av all sammlad träningsvärk, hela tisdagen och onsdagen. Men när jag vet varför och vad det leder till så gör det ingenting...
Så kommer torsdag och nästa pass denna gång i Tanto. Möter en tjej från rookiegruppen i höstas och får veta att hon kör rookie nu med. Ok skönt en kompis. Så samling och ombyte av skor. Så dyker några från rookiegruppen i höst upp och frågar hur det är med mig och vad kul att jag är tillbaka... hur kul är inte det? Jag kan berätta att det var så enormt värmande...
Så startar passet och satan i gatan, kondisen är inte alls vad den var och inte alls bra... förflyttning ett, tufft, instruktören håller ett bra tempo och jag klarar det men knabbt. förflyttning två tuffare men det går... styrkedelarna fungerar mycket bättre, där kan jag pressa och kämpa... Åter slår det mig att jag slås av skräck vid början av så gott som varje förflyttning det är något så läskigt med att springa... nu mer än innan men jag var rädd även innan knäskadan... Och varje gång lyckas jag få min hjärna att släppa det och bara lita på instruktören... och lättnaden varje gång en förflyttning är klar, stoltheten att det gick oavsett om det var med hand på ryggen eller om jag faktiskt var tvungen att stanna och hämta luft är omåttlig. Torsdagens pass var tufft för mig, jag fick lov att gå några korta sträckor. men jag försökte springa allt jag kunde...
Och övningen upp för branta slänten och ner igen, trodde ju inte att jag skulle klara det, min stridspartner trodde inte att jag skulle göra den och hon kunde inte göra den så jag förlorade tiden det tog för de andra att ta backen en gång.Trots att min hjärnas första reflektion var att det inte är riktigt möjligt att göra snabbt och säkert så gör jag det ändå.. Och jag gjorde min mängd upp och ner... jag vågade åka kana nerför, vilket inte är helt självklart med ett trasigt knä...
Även det här passet finns träningskompisar som gladeligen sätter en hand i ryggen och hjälper mig frammåt när jag är fullständigt säker på att det inte finns mer att ge... Och jo visst finns det lite till att ta av. Det finns fantastiska ankare som stannar och hjälper till med återhämtning och pepp, som ser att det är läga att andas för att kunna ta resten också... Och fantastisk instruktör som välkomnar tillbaka och peppar som fan... Oftast vill jag vara sist i ledet när vi förflyttar för det käns så hemskt att sinka alla andra som har bättre kondition, men ibland som i torsdags så blir vi ombedda av instruktör att hålla täten för att farten ska vara lägre nu, jag gör altså nytta... vilket är fullständigt ovärderligt i läget när jag känner att middagen jag åt för tre timmar sen är på väg upp och benen vill inte längre bära mig, mitt pannben är inte alls långt ifrån att ge upp... Tack...
Jag bryter igenom och vågar mer för varje gång... jag mins i höstas när vi fick en fullständigt galen uppgift och jag nästan grät av rädsla, men jag genomförde det och var omåttligt stolt efteråt... Jag minns också att några pass innan jag skadade knät var det inte längre lika läskigt att springa, och jag vågade pressa mig lite mer och mer för varje pass. jag fick till och med vila ibland i förflyttningarna... inte mycket vila men jag kände att jag kunde slappna av och använda dem till återhämtning...
jag ser fram emot träningsvärken och alla kommande träningspass under våren... jag ser fram emot att få testa mina gränser mer och mer för varje gång... mina mål är klara och enkla... ge allt jag har varje gång, förbättra och njut...
I höstas gjorde jag testet i början av rookie: 8,10 min tror jag det var 7 armhävningar, 35 sek magövning, 14 burpies, 15 sprint. Och nu ska det snart bli ett nytt test, jag är osäker på om resultatet har förbättrats, jag vet att det hade det innan knäskadan men därefter har jag ju inte tränat så jag är inte säker på det... Men jag hade i höstas som mål vad gäller löpningen att orka springa hela sträckan inte behöva gå någonting... Och sprinten kunde jag inte sätta något riktigt mål på eftersom det är just snabba vändningar som var problemet redan då med knät nu är jag inte ens säker på att jag kan komma upp i så många som 15... Burpies är ett myserium, jag kommer inte ihåg vart jag skrev ner mina mål då, men jag tänker att alla förbättringar är bra, jag var noga i går att göra rätt... jag har svårt med hoppet in från framstupa ställ, och ner i framstupa ställ är även det ett mysterium... men jag kanske kan öva speciellt på det... magövningen är jag fortfarande och var då riktigt besviken på så den hoppas jag verkligen att jag redan nu har förbättrat en del, 1 djävla minut ska jag iallfall klara...
armhävningar vill ja minst dubbla i första testet...
Jag ser fram emot alla roliga träningspass, all lera och alla blåmärken. Jag ser fram emot att få testa pannbenet ordentligt...
jag glömde att nämna att jag gjorde kanske bort mig lite i torsdags när jag yppade att jag inte bekantat mig med dockan... tyvärr var båda insruktörerna närvarande :-) Så jag ser fram emot att få bekanta mig med honom nu, jag kommer göra som alltid. jag gör det jag blir tillsagd... det är liksom det som är grejen.
Ganska skönt faktiskt att på den här platsen i det här sammanhanget är det inte jag som har ansvar för andras välmående, det enda jag behöver hålla koll på är min kropp och kropparna runt mig men det är någon annan som har kontrollen. Och jag bara gör... så mycket jag kan hela tiden... skönt...
Det är också enormt spännande hur kroppen snabbt börjar reglera, efter en vanlig träning så har jag väl alltid varit lite törstig, men nu är törsten större i åtminstone ett dygn efter träning. jag har alltd druckigt hyfsat bra förutom i perioder, men sen jag började träna NMT reglerar kroppen så mycket tydligare. Jag gillar när min kropp ger tydliga signaler om vad den ska ha just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar